Skip to content

Osynliggörandet av Makode Linde

av TOR BILLGREN


Det är förstås bra att Expressens kultursida för diskussionen om rasistiska stereotyper vidare, men det hade varit ännu bättre om tidningen också hade försökt fördjupa diskussionen. Vad tidningen hittills har gjort är att i två artiklar visa upp bilder av den omdebatterade karaktären Lilla Hjärtat för dels den amerikanska författaren Farai Chideya, dels barnboksbibliotekarien Anne Martin Ayres i Chicago, och låtit dem sucka och rulla med ögonen över hur primitivt och naivt dessa frågor diskuteras i Sverige.

I båda texterna har artikelförfattarna valt att bortse från det inlägg konstnären Makode Linde skrev i DN den 28 september, där han berättade hur han rådfrågats av Stina Wirsén när hon utformade Lilla Hjärtat. Han skrev även att ”det ligger i konstens kraft att kunna vända ut och in på vår begreppsvärld och ladda gamla symboler med ny innebörd”.

Att en ickevit konstnär som ägnar sitt konstnärskap åt att utforska rasistiska stereotyper har medverkat i filmprocessen på detta sätt, hade varit ytterst relevant att låta de båda lärda amerikanerna reagera på. Men icke. Istället väljer Expressen att osynliggöra Lindes konst, åsikter, inblandning och person, och blir således själv ett exempel på just det problem som hela diskussionen handlar om.

Categories: Konstrelaterat.

Zimbabwes landreform under vetenskaplig lupp

av TOR BILLGREN



Få saker har det rått sådan mediekonsensus kring det senaste decenniet som jordreformen i Zimbabwe. Vi har hört om ockupationer av gårdar, mördade och misshandlade lantarbetare och farmare, hundratusentals drivna på flykt. Vi har fått veta att landets jordbruk ligger i spillror.


Men i slutet av 2010 kom boken ”Zimbabwe’s Land Reform: Myths and realities”, som utmanar flera föreställningar om reformen – och visar att landet faktiskt HAR ett fungerande jordbruk idag. Jag ringde upp en av författarna, Ian Scoones, som är professor i utvecklingsfrågor vid universitetet i Sussex.


– Det fanns bra och dåliga saker med Zimbabwes jordreform, säger Ian Scoones som har ägnat 10 år åt studien. Medias bild av den har varit väldigt ensidig och inte balanserats av fakta. Vi har tittat efter vad som har hänt i verkligheten när folk fick land. Och vad vi hittade var överraskande.

Men först lite bakgrund. Det var i slutet av 1880-talet som imperiebyggaren Cecil John Rhodes med rent och skärt rackarspel lyckades lura till sig det som idag är Zimbabwe av ndebelekungen Lobengula. Landet fick namnet Rhodesia och blev senare brittisk koloni, och senare självständigt. Den svarta majoriteten marginaliserades.


Cecil John Rhodes blev bara 48 år men hann ändå lägga grunden till mycket av nittonhundratalets elände i södra Afrika.

1979 föll det vita, rasistiska minoritetsstyret och vid valet 1980 vann Robert Mugabes Zanu-parti. Landet tog namnet Zimbabwe. Då ägde 6000 vita storfarmare 42 % av landets yta. Det fanns 7 miljoner svarta i landet, ofta egendomslösa. Så landfrågan hamnade högt på dagordningen, åtminstone i retoriken.
– Jordrefomen fanns alltid på agendan sedan självständigheten, säger Ian Scoones. Den kom och gick beroende på den politiska situationen. Men den försvann inte. När landinvasionerna började år 2000 var de ostoppbara.

Individuellt jordägande och ägande över huvudtaget är centralt för välstånd och utveckling. Utan egendom kan man inte ta lån eller göra investeringar, och det är detta som är det stora problemet för miljontals svarta i före detta kolonier. De står och stampar på ruta ett, eftersom deras rätt till egendom var begränsad under kolonial- och apartheidtiden.

Huruvida invasionerna i Zimbabwe var orkestrerade av regeringen eller spontana, folkliga massaktioner är fortfarande omtvistat. Invasionerna skedde på olika sätt på olika farmer, berättar Ian Scoones. Ibland fanns så kallade krigsveteraner med i bilden, ibland inte. Klart är i alla fall, att när invasionerna väl ägde rum, stöddes de av regeringen, som inte heller lade några strån i kors när det urartade i mord och fördrivningar. Ett hundratal människor miste livet, 300.000 lantarbetare förlorade sina jobb.

Ian Scoones och hans medarbetare förnekar naturligtvis inget av detta – men de är ändå nyfikna på hur det har gått för de nya jordbrukarna. Helt enkelt: Funkade reformen? Det vill säga att stycka upp enorma egendomar i mindre, och satsa ett flertal småjordbruk istället för ett fåtal stora? Och vilka är de nya jordägarna?

Sammanlagt i landet har 150.000 hushåll (en miljon människor) gagnats av reformen, men Ian Scoones och hans medarbetare har koncentrerat sig på provinsen Masvingo i sydost. Där är mer än 3/4 av de nya jordbrukarna så kallade vanliga människor, d.v.s. utan politisk eller statlig anknytning. Det är människor från närliggande områden eller städer som blev arbetslösa under den ekonomiska kollapsen, eller före detta lantarbetare. De visar också att hälften av de nya bönderna i deras urvalsgrupp är framgångsrika.

Allt är sannerligen inte frid och fröjd inom det Zimbabwiska jordbruket, men bilden av det domineras av krigsveteraner och Mugabes gangsters, och att det ligger i spillror, stämmer inte heller.

Vilka är då lärdomarna man kan dra av jordreformen i Zimbabwe. Ian Scoones lyfter fram två punkter:
– Nyckeln är att ta i tag i jordfördelningsfrågan i tid. Att lägga lock på och låtsas att den ska försvinna, funkar inte. Våldet i Zimbabwe hade inte behövt äga rum.

Den andra lärdomen är att receptet för en framgångsrik jordbrukssektor inte måste vara gigantiska storjordbruk, utan att småägande, som i Zimbabwe av idag, också kan vara en framgångsrik modell.
– Ett jordbruk baserat på småägande kan vara väldigt framgångsrikt. Även helt utan stöd. Bönderna i Zimbabwe har inte fått bistånd utifrån och staten har varit pank. Men de har lyckats ändå. De har fått igång produktion, börjat sälja till marknaden och investera.

De nya bönderna har varken fått bistånd utifrån, eller bidrag från staten, men har ändå lyckats få ekonomi i sin verksamhet. Sen tillägger Ian Scoones att för mycket statlig inblandning inte heller är bra, och jämför med Sydafrika, där jordreformerna är mycket tungfotade.
– Den sydafrikanska jordreformen präglas av byråkrati som löper amok. Projektiseringen av reformen garanterar misslyckande.

Problemet i Sydafrika är att regeringen, konsulter, biståndsorgan och frivilligorganisationer – alla med sina olika agendor samverkar på ett sätt som gör de nya jordbruken omöjliga att driva. Ian Scoones understryker att processen måste komma underifrån, och att man måste ta tillvara på människors entreprenörsanda och energi.
– För att en jordreform ska bli effektiv, behöver man människors energi, planering och visioner från botten och upp. Men det måste kombineras med statligt stöd. I Zimbabwe saknas det, och i Sydafrika är det överväldigande. Så den balansen måste bli rätt.

Categories: Sydafrika.

Blicken fäst i det förflutna. Tre böcker om Mandela.

av TOR BILLGREN

Publicerad i Sydsvenskan den 1 oktober 2012


Kanske det är logiskt att det kommer tre böcker om Nelson Mandela på svenska 2012. ANC fyller hundra och Mandela kommer ofrånkomligen snart att lämna jordelivet, han fyllde 94 i somras. Den brittiske journalisten David James Smiths bok ”Den unge Mandela” är den senaste i raden. Han tecknar Mandelas liv från födseln, den 18 juli 1918 fram till transporten ut till Robben Island i juni 1964, och försöker ofta utmana vedertagna sanningar och åberopa alternativa källor.

Boken fick mycket uppmärksamhet när den kom ut i Sydafrika för två år sedan och luslästes av recensenterna i jakt på nedsvärtningsförsök. Men glorian sitter någorlunda intakt. Det som är mest obekvämt är förmodligen Mandelas problematiska förhållande till sin familj – trots att detta aldrig varit någon hemlighet. Ett liv tillägnat underjordisk kamp och 27 år i fängelse sätter självfallet sina spår. Särskilt inflammerat har förhållandet till den första familjen varit; hustrun Evelyn, som Mandela var gift med 1944–1957, och deras fyra barn. Smith visar att orsakerna till skilsmässan inte var så enkla och svartvita som de beskrivs i Mandelas självbiografi.

Det historiskt mest intressanta avsnittet är det som handlar om ANC:s radikalisering på 1950- och 1960-talet. Smith lägger stort fokus vid det mycket ambivalenta förhållandet till kommunistpartiet. Många ANC-medlemmar var kritiska till hur de i många fall vita kommunisterna dominerade och ledde rörelsen, och ville inte vara beroende av Sovjetunionen. Spänningarna slutade med en splittring i och med bildandet av Pan Africanist Congress (PAC) 1959. Och det var främst PAC som vann de afrikanska staternas förtroende under 1960-talet.

Boken blir stundom tung av Smiths sätt att vältra sig i småsaker, men det finns också en poäng med dessa ändlösa jämförelser av motstridiga källor och citat. Författaren visar tydligt hur lätt det är att förvränga historien. Boken slutar med ett vänskapligt gräl mellan Mandela och hans kamrat Ahmed Kathrada, om huruvida de hade hand- eller fotbojor på sig under transporten från Pretoria till Kapstaden och Robben Island. Eller både och. Det är en liten, till synes obetydlig detalj, men den demonstrerar hur förrädiskt minnet kan vara och hur viktigt det är med källkritik, särskilt när det gäller stora personer och händelser, som eftervärlden bygger nationalistiska myter och monument kring.


Vincent Dahlbäcks bok ”Middagar med Mandela”, som kom i februari, försöker också nyansera bilden av Mandela. Han utgår från sina egna möten med ”Madiba” under sin tid som Sveriges Radios korrespondent i Sydafrika 1994–1999, samt 2003–2007. Det är därmed en betydligt äldre Mandela vi möter. Bokens styrka är Dahlbäcks ögonvittnesskildringar och journalistiska iakttagelser. Svagheten är att detaljer och historiska skeenden ofta hanteras på ett ungefärligt och lite väl kåserande sätt. (Utförligare recension av Dahlbäcks bok här.)

Då är Sten Rylanders bok ”Nelson Mandela” mer seriös och användbar. Författaren inledde sin karriär i södra Afrika i slutet av 1970-talet, som Sidachef och sedan som ambassadör i flera länder. Han har enorma kunskaper och har träffat och umgåtts med många av nyckelpersonerna i det moderna Sydafrikas historia. Denna position gör dock att han ibland är lite för insyltad i skeendena för att kännas helt balanserad. Det märks till exempel i de lojalt ANC-trogna skildringarna av det lågintensiva inbördeskriget mellan ANC och Inkatha på 1980- och 1990-talet, och de dramatiska händelserna fram till valet i april 1994.


Tre böcker om Nelson Mandela i år alltså – men ingen om Sydafrika och ANC av idag. Sten Rylander sammanfattar visserligen dagsläget på ett bra sätt på några sidor i slutet av sin bok, men den komplexitet som präglar den sociala och politiska situationen i landet kräver mer. ANC står dessutom inför en av sina största prövningar någonsin nu i år: partikonventet i Mangaung (Bloemfontein) i mitten av december. Förra konventet 2007 ledde indirekt till att Thabo Mbeki fick lämna presidentposten under förödmjukande former, och att utbrytarpartiet Cope bildades. Inget tyder på att det kommer att bli mindre dramatiskt i år. Maktkampen har förts öppnare än någonsin och partiet skakas av fraktionsstrider och dolkhugg, samtidigt som oppositionen växer sig starkare och missnöjet bland de fattigaste ökar. Det som bubblade upp till ytan i Marikana den i mitten augusti – då 45 gruvarbetare dödades under en vild strejk, de flesta av polisen – är bara ett litet symptom på något betydligt allvarligare.

Det är trist, men kanske typiskt, att svenska bokutgivare i detta kritiska läge inte har några ambitioner att ge läsarna verktyg för att förstå och hantera det som händer i Sydafrika just nu, utan nostalgiskt fäster sina blickar i horisonten, mot den ärorika, men tyvärr idag tämligen irrelevanta dåtiden.

Categories: Sydafrika.

Svarthet. Vithet.

av TOR BILLGREN

Ruben Östlunds film Play, Makode Lindes tårtperformance, Stina Wirséns film Lilla Hjärtat och alla små brokiga, gårdagens Tintindebacle. De senaste dagarna och månaderna har det bråkats åtskilligt om svarthet/vithet, kolonialism och rasism på kultursidor och i debattsoffor. Jag använder ordet "bråka", för jag tycker inte att det har varit mycket till konstruktiv debatt eller diskussion. Och det är synd. Det finns i Sverige en föreställning om att "vi" skulle vara immuna mot rasism och att frågorna därför inte behöver luftas. Olof Palme, Raoul Wallenberg och Dag Hammarskjöld förmodas liksom ha vaccinerat oss kollektivt. Men det är stor skillnad på att skriva "Alla är lika mycket värda" på ett papper, och att i praktik, politik och vardag verka utifrån detta.

Ett annat problem är att fenomenet rasism ofta beskrivs som en motsättning mellan vita på ena sidan och alla andra hudfärger på den andra. Det är att förenkla problemet oerhört, och att bortse från t.ex. japansk och kinesisk kolonialism - för att inte tala om den arabiska slavhandeln.

Det är varken fult eller rasistiskt att synliggöra och prata om hudfärg. Det är nödvändigt. Så jag tar och samlar lite texter.

Några egna:

Om "omvänd rasism" (6 mars 2012)

"Som svart måste man komma ut som civiliserad för att accepteras" (7 juni 2011)

Renässansen för Steve Biko och Black Consciousness (22 nov 2011)

Kolonialismen och förnedringen (9 september 2011)

Några tankar om Ruben Östlunds Play (6 december 2011)

Kort kommentar om debatten kring Stina Wirséns film (21 september 2012)

Fördjupning:

Frantz Fanon: Svart hud, vita masker och Jordens fördömda
Standardverk om kolonialismens inverkan på den koloniserade människan.

Ylva Habel: Whiteness Swedish style (PDF)
Om den svenska motviljan/oförmågan att hantera frågor som berör hudfärg, samt behovet av critical whiteness studies i Sverige.

Steve Biko: I write what I like
Textsamling av en av Sydafrikas mest respekterade frihetsteoretiker och aktivister. En otroligt skicklig och inspirerande skribent.

Andile Mngxitama (red): New Frank Talk (critical essays on the black condition)
Pamflettserie som när jag var i Sydafrika senast (januari 2012) hade kommit ut i ett tiotal nummer. Mngxitama (uttalas mng *lateralt klick* táma) är Bikos främste apostel i dagens Sydafrika och skriver kolumner i stora tidningar som Mail & Guardian. Han twittrar som @mngxitama. Det är särskilt inte ofta jag håller med honom, men eftersom jag är intresserad av frågorna han driver, försöker jag läsa allt han skriver. Ett av de stora problemen är att han har en tendens att lyfta upp Bikos texter med biblisk vördnad, istället för att försöka överföra tänkandet till dagens förhållanden. Han anklagar ofta folk för att exploatera Biko för egna syften (vilket är väldigt sant), men ramlar tyvärr ofta ner i samma grop själv. Men skit samma. Hans texter har ökat min förståelse för Sydafrika av idag.

New Frank Talk, urval:

- Black colonialists - the root of the trouble with Africa

- The people vs. Philip: How the ANC sold us for a cup (om fotbolls-VM)

- Sex & racism: Psycho sexual racism and the myth of the black libido

Kan beställas från newfranktalk1@gmail.com

Categories: Sydafrika.

Tystnad. Musik.

av TOR BILLGREN

Gjorde en betraktelse om tystnad och ljud till nättidskriften Rymden. Lyssna här.

Categories: Konstrelaterat.

Skandalerna staplas i Sydafrika – och ANC kommer undan

av TOR BILLGREN

Svenska Dagbladet beställde en op-ed om Sydafrika och ANC. Publicerades den 9 september och kan läsas här.

Categories: Sydafrika.

Debatt med Queers against pinkwashing

av TOR BILLGREN

I somras debatterade jag begreppet "pinkwashing" med med nätverket Queers Against Pinkwashing. Det började med denna krönika i Sydsvenskan den 4 augusti 2012:

Årets Prideglosa nummer ett är ”pinkwashing”.Ett träffande begrepp som beskriver hur högerpopulistiska rörelser utger sig för att vara gayvänliga, och därmed försöka skyla över resten av sin fördomsbaserade politik. Syftet med denna rosafärgade retorik är förstås att angripa muslimer.

Den manifestation som islamfientliga English Defense League genomför idag i Stockholm – samtidigt som Prideparaden – är ett tydligt exempel. Ett annat är den debattartikel Jimmie Åkesson skrev i Aftonbladet i mars 2010, där han drev tesen att Sverigedemokraterna är ett parti för hbt-personer. Det är naturligtvis skrattretande, eftersom partiet fortfarande förespråkar diskriminering på grund av sexuell läggning. Dessutom haglar de homofientliga uttalandena som aldrig förr. I veckan kunde vi till exempel i tidskriften Expo läsa hur SD:s ordförande i Härryda konstaterade att det inte går att förbjuda homosexualitet, eftersom det är för dyrt att internera och lobotomera homosexuella. Pinkwashing är ett klockrent uttryck för att beskriva SD:s oärliga krumbukter i frågan.

Men ibland får jag en känsla av att begreppet också används för att slippa diskutera känsliga och komplicerade frågor. Som hos det svenska nätverket Queers Against Pinkwashing. Deras aktivism är nästan helt inriktad mot Israel, som påstås framställa sig som ett paradis för bögar och flator – bara för att kunna peka ut de arabiska grannländerna som homohelveten.

Men där stannar resonemanget. Följfrågan om hur det de facto är för homosexuella i arabvärlden uteblir. Det är som att det skulle vara fel att påpeka att muslimska länder ofta är repressiva mot hbt-personer och att muslimska samfund i regel är homofientliga.

Naturligtvis finns det goda skäl att kritisera Israels ockupationspolitik. Men att i samma andetag närmast beklaga sig över att landet har liberala hbt-lagar, är kontraproduktivt. Det är inte mindre homovänlighet som behövs i Mellanöstern.

Tänk om de som har djupa kunskaper om islam och är engagerade i kampen mot islamofobi och hbt-fientlighet, istället kunde försöka bidra med argument kring hur man kan bemöta muslimsk homofobi på ett retoriskt hederligt och demokratiskt hållbart sätt? Detta är förstås extra angeläget just nu, när hbt- personer används som slagträ i högerpopulistiska rörelsers kamp mot just islam. Att ställa grupper mot varandra är ett av de äldsta och billigaste tricken i boken. Det är ett stöd som man aldrig kan acceptera, eftersom det är falskt.

Att belysa och problematisera homofobi som inspireras och upprätthålls av islam handlar förstås inte om att angripa muslimer. Tvärtom – syftet är att stödja muslimer, det vill säga de många bögar och lesbiska som lever i religiös och social utsatthet. Solidaritetsperspektivet måste ändras – från den abstrakta massan till den förtryckta individen.

* * * * * *

Queers against pinkwashing svarade den 15 augusti:


Den 7 augusti skrev Tor Billgren om pinkwashing, och att vi i QAP (Queers Against Pinkwashing) använder begreppet för att slippa diskutera ”känsliga och komplicerade frågor” gällande Israel och Palestina.

Vi använder termen pinkwashing för att beskriva Israels pr-arbete, som under namnet Brand Israel sedan 2005 syftar till att omvandla statens image från ockupationsmakt till ”Mellanösterns gayparadis”. Det handlar givetvis inte om att vi är emot Israels liberala gay-lagstiftning, utan om hur staten utnyttjar den retoriskt.

Det är lättare att leva som öppen i Tel Aviv än i delar av Västbanken, vi har aldrig sagt något annat. Det vi kritiserar är hur detta faktum används, enligt modellen; kolla på palestinierna – de behandlar sina bögar och flator så illa att de förtjänar att ockuperas.

Tor Billgren frågar hur man kan argumentera mot muslimsk homofobi på ett ”hederligt och demokratiskt” sätt. Vi tror inte det är någon skillnad på att bemöta homofobi från muslimer än från andra grupper. Homofobi ska inte bemötas för att personen är muslim, utan för att personen är homofob, och det är viktigt att se och förstå skillnaden.

Det finns inget fel i att belysa homofientlighet i muslimska länder, det är bra. Men genom att ompaketera en hel religion och hela länder som homofoba framställer man det som att där inte finns några hbtq-personer. Den palestinska hbtq-organisationen Aswat säger: ”Tror du på palestinska queers rättigheter måste du arbeta mot ockupationen. Den hämmar rörelsefriheten, friheten att tala, att leva, att välja och att få vara sig själv.”

* * * * *

Jag bemötte QAP med följande:

Om Israel är homovänligt, har landet all rätt att marknadsföra sig så. Och om de palestinska områdena därmed framstår i negativ dager, är det ett problem som palestinierna måste ta tag i genom att ändra sina attityder mot homosexualitet.

Resonemanget om att omvärlden skulle betrakta Israels ockupation som mer OK, för att bögar och flator behandlas dåligt i de palestinska områdena är absurt. Det krävs mer än så för att vända en ockupation till något positivt. Dessutom är största delen av världen antihomosexuell. Att vara homovänlig kan lika gärna ligga en nation i fatet internationellt sett.

QAP förespråkar en övergripande strategi, istället för att angripa specifikt muslimsk (eller kristen eller judisk) homofobi. Jag menar att kampen måste ske på alla plan. Vi får inte glömma att religioner är maktstrukturer, och att kritik mot religiösa uttryck är maktkritik. Det är just genom problematiseringen av kristendomens antihomosexuella föreställningar som det har vuxit fram en befrielseteologi som kristna homosexuella har kunnat hitta ett hem i – och som påverkat konservativa krafter i liberal riktning. Denna utveckling måste vara möjlig även inom islam.

Categories: Antigayretorik.

Dallas 2.0

av TOR BILLGREN 
Publicerad i Sydsvenskan den 21 augusti 2012

Det var med stigande förtjusning jag såg första avsnittet av nya "Dallas" på TV4 i gårkväll, och jag jublade högt när JR yttrade sina första ord efter många års isolering och depression.

Jag älskar det nonchalanta förhållandet till tid i tilltaget att blåsa liv i denna ursåpa. Det har gått 21 år sedan serien lades ned efter 14 år och 357 avsnitt, det allra första sändes 1978. Tidsperspektivet påminner om Kraftwerks tystnad på 80- och 90-talet. Bandet släppte singeln "Tour de France" 1983 och 20 år senare kom det tillhörande albumet. Några decennier hit eller dit, vem bryr sig? Historiens vingslag susar på samma sätt av att se Ian McDiarmid som kejsaren i Star Wars-filmerna som kom 1999-2005 – samma roll som han senast spelade 1983.

Förutom JR är Bobby tillbaka, gråhårigare, fårigare. Sue Ellen ser ut precis som hon gjorde i första avsnittet 1978 (förutom ny överläpp och frisyr), medan Lucy och Ray har åldrats som folk gör mest. Serien som revolutionerade tv-mediet så många gånger när det begav sig, har gjort det igen genom att återuppstå på bästa tänkbara sätt.

Categories: Konstrelaterat.

Gore Vidal och det subversiva fröet

av TOR BILLGREN

Massala (Stephen Boyd) och Ben-Hur (Charlton Heston) dricker en skål.


Mitt under den svenska Prideveckan kommer beskedet att den amerikanske författaren Gore Vidal avlidit, 86 år gammal. En citatmakare i klass med Oscar Wilde och en av pionjärerna i kampen mot de fördomsfulla vanföreställningarna om män som har sex med män. 

En av hans mest intressanta bedrifter är att han lyckades smuggla in en homoerotisk laddning i mastodontfilmen ”Ben Hur” (1959), som han var en av manusförfattarna till. Han tänkte sig att huvudpersonerna Massala (Stephen Boyd) och Judah Ben-Hur (Charlton Heston) hade ett förflutet som älskare, vilket antyds i scenen där de återses efter många år. Enligt Vidals memoarer var Boyd införstådd med det hela under inspelningen, medan Heston var ovetande om den pikanta detaljen. 

Det är otroligt smart gjort. Med några knappt märkbara ögonkast lyckades Vidal plantera ett subversivt frö i filmen som mot slutet av sina tre timmar och fyrtiofyra minuter urartar i en av filmhistoriens mest bisarra hyllningar till kristendomen. 

Publicerad i Sydsvenskan den 2 augusti 2012

Categories: Antigayretorik.

Pilnsnerfilmsarkaiskt pronomen

av TOR BILLGREN

I kölvattnet av ”hen”, som fortfarande skapar indignation i konservativa kretsar, har ytterligare ett könsneutralt pronomen börjat dyka upp i tidningsspalter och sociala medier. Nu är det ordet ”man”, onekligen med vissa maskulina associationer, som ersätts av det mer androgyna ”en”. Exempel: ”Könsroller är inget en föds med, utan något en fostras in i.”

Det är underbart att se radikala normbrytare och könsanarkister anamma detta arkaiska och rurala språkbruk som doftar av såväl Carlsson i ”Hemsöborna”, som pilsnerfilmerans Dagmar Ebbesen-hushållerskor.

Vågar en hoppas att samtidsspråket kommer att berikas ytterligare med ord och egenheter ur denna språkskatt? "Höllu! sätt lås för lädersäcken, du, och gå ut på backen och pina vädret ur dig, om du är klöverstinn." 

Publicerad i Sydsvenskan den 1 augusti 2012

Categories: Antigayretorik.