Det är lika bra att få det sagt direkt. På ett plan är ”Parsifal” en opera som en satiriker som Liv Strömquist hade kunnat sabla ner i en enda serieruta på ett sätt som skulle få även den mest inbitne wagnerian att nicka och muttra något om att hon har en poäng. Det handlar om pompösa män och deras grandiosa renhetsdrömmar och religiösa grubblerier. Den enda kvinnorollen går igenom utvecklingsstadierna vildkvinna, förförerska och undergiven botgörerska, och upphovsmannen hade ruttna antisemitiska vanföreställningar. Operan tar över fem timmar att framföra och är bitvis mördande långtråkig.
Men.
Det finns också gott om andra plan i ”Parsifal”. Och de antisemitiska elementen måste förstås inte bejakas, utan kan precis lika gärna vändas emot Wagner, vilket malmöuppsättningens regissör Stefan Johansson gör med några enkla men effektiva grepp. Till exempel låter han karaktären Kundry, som är skriven som den antisemitiska stereotypen Den Vandrande Juden, vänligen men bestämt avstå från det barmhärtighetsdop hon erbjuds i sista akten. När det gäller konstnärer med kontroversiella och perverterade idéer är det viktigt att hålla i minnet vad litteraturvetaren Axel Englund påpekade i en föreläsning några dagar före premiären i Malmö: att själva operan och librettot bara är halva föreställningen. Resten uppstår av regissörens tolkning, sångarnas insatser och i mötet med publiken.
Det främsta argumentet för ”Parsifal” är dock musiken. ”Parsifals klangparfym doftar”, skrev Carlhåkan Larsén i sin recension av Köpenhamnsuppsättningen, och det är precis så musiken känns. Preludiet börjar med en paus och smyger sig sedan fram i yttersta långsamhet och sprider sig just som en doft. Den första melodin, nattvardstemat, tar en hel minut att spela igenom, och de andra ledmotiven böljar sig fram i långa, stillsamma vågor. Därifrån lotsas man in i själva handlingen, som kretsar kring ett brödraskap av riddare som vakar över den heliga graalen. Deras kung använder kalken när han delar ut nattvarden, vilket ger riddarna styrka att dra ut i världen på helig mission. Men när operan börjar befinner sig brödraskapet i kris. De har förlorat en annan helig relik till den listige trollkarlen Klingsor: lansen som genomborrade Jesus på korset. Kingsor distraherade kungen med förföriska kvinnor, tog lansen ifrån honom och stötte den i hans sida. Såret vill nu inte läka. Varje gång kungen avtäcker graalen och delar ut nattvarden blir han smärtsamt och skamfullt påmind om sin andliga svaghet, och förvaltar därför sitt ämbete ytterst motvilligt. Enligt en profetia är det endast den stulna lansen som kan hela såret, och den ende som kan återta den är en Utvald – som visar sig vara ynglingen Parsifal. Han lyckas också mycket riktigt med detta, botar kungen och tar över hans ämbete. Musiken sjunker undan och lämnar kroppen likt en bedövning, ett gradvist uppvaknande – långt från t.ex. ”Tannhäusers” änglatriumferande fortefortissimofanfarer. Parsifalparfymen skingras och ljuset tänds.
Bild ur Robert Wilsons uppsättning i Hamburg.
Stig Fogh Anderson som Parsifal på Kongelige i Köpenhamn.
Anders Larsson spelar den sårade kungen Amortas i uppsättningen på Malmö Opera.
I det läget är det inte svårt att förstå varför operan är fem timmar lång. Den MÅSTE helt enkelt vara det. Tiden är en central ingrediens i dramat. ”Till rum blir tiden här”, sjunger Parsifals ledsagare i första akten när de ska ta sig till borgen för att bevittna graalceremonin. Förutom att understryka att vandringen är andlig snarare än geografisk, antyder orden att operans omfattning och långtrandighet är en poäng i sig. Den diskret storslagna effekt som uppstår av det nedtonade slutet hade aldrig kunnat uppnås efter en timme eller två. Man måste sitta av tiden och filtrera tonerna och bilderna genom kroppen för att det där rummet ska kunna byggas upp – både i salongen och i en själv.
I Hamburg hade denna långsamhet lyfts upp till princip för hela uppsättningen (ursprungligen från 1991). Regissören, den amerikanske teatermannen Robert Wilson, hade reducerat handlingen på scenen till nollpunken, sångarna agerade knappt utan rörde sig som under vatten. Som publik var man helt utlämnad till musiken. Ett extremt estetiskt experiment som trots allt lyckades för att det var så konsekvent genomfört.
I jämförelse är uppsättningarna i Köpenhamn och Malmö mer konventionella. Stefan Johansson i Malmö är noga med att poängtera att berättelsen är en saga, en lek. Köpenhamnsregissören Ketih Warners Parsifal tycks vara sänd från verkligheten för att ingripa i denna sagans värld, som i Michael Endes ”Den oändliga historien”, C.S. Lewis Narniaböcker eller filmen ”Matrix”, där han motsvaras av karaktären Neo. Varken Parsifal eller Neo förstår först att de är utvalda och vad det innebär. Men så reser sig Neo efter sitt första misslyckande och får agenternas pistolkulor att fastna i luften framför sig. På samma sätt stannar den heliga lansen framför Parsifal efter att Klingsor slungat den mot honom. Han griper tag i den och Klingsors rike rasar i ruiner. Neo spänner musklerna och korridorens väggar bågnar.
Den stora frågan som en Parsifalregissör har att ta ställning till är vad graalen ska vara för något egentligen och vad graalriddarna därmed är för typer. I Malmö har de drag av flagellantisk sekt. I Köpenhamn påminner graalceremonin mest om medicinutdelningen i ”Gökboet”. Det är knappast någon helig spis som delas ut där. Nattvardsofficianten är en Syster Ratched eller vilken simpel langare som helst. Det framgår rätt tydligt av musiken att Wagner inte tänkte sig brödraskapet som en oförvitlig skara fromma riddare. Passagerna där de försöker tvinga den sårade kungen att avtäcka graalen är kusliga och brutala. Det här är inga belevade riddare, utan abstinensdarrande och rasande pundare som hotar att dra kniv om de inte får en sista grogg. Malmöriddarna späker sig och bär sig åt. De musikaliska spänningarna får det där rummet som byggts upp i timme efter timme att knaka i fogarna.
Då gör Parsifal entré med lansen. Han kommer in och ta över, men blir inte förvaltare av ett sjukt ämbete som den förre kungen var. Han bryter en monoman fixering och erbjuder andra möjligheter. Det är detta nya som är ljuset i ”Parsifal” – inte att allt går tillbaka till det förgångnas trygghet.
Publicerad i Sydsvenskan den 13 maj 2012
